Gula taxin ringde, men jag vågade inte svara (igen). En timme senare tog jag dock mod till mig och ringde tillbaka. Han var på väg ut till kvarnen med några vänner, men var beredde på att komma hit istället. Jag avrådde honom å det bestämdaste och fick då istället föreslå att vi skall ses imorgon....hjälp...är det verkligen en så himla bra ide? Han är min absoluta motpol och har inte jag redan träffat alltför många sådana män? Män som bara tar min tid, som jag redan vet det inte finns någon framtid med.
Den stora frågan blir som vanligt, varför är det så skönt att bli bekräftadoch varför behöver jag det så mycket?
Fan va svag man är...
No comments:
Post a Comment