ännu en dag...

Så går ännu en dag i mitt liv. Jag undrar vad jag gjort med denna dag som aldrig mer kommer tillbaka. Det kan ju helt enkelt inte vara tilllåtet att gnälla över allt man vill göra och att man aldrig gör dem när man ödslar tid såsom jag gör. Jag är en riktig slösare.
Ansvaret ligger ju hos mig, endast jag vet vad som egentligen åste göras.
Istället slösar jag alltså...å gnäller.

En arbetskamrat talad om de gnälliga 70-talisterna och deras behov av att aldrig nöja sig.
En sån är jag, en klyscha.

Det är dax nu, jag kommer ångra mig och tänka onda tankar om jag inte gör det nu.
Fan va svårt det känns. Inte alls den där eufori känslan av att äntligen ha bestämt sig alls. Bara jävligt läskigt. Kanske vet jag redan att jag kommer misslyckas, det har jag ju gjort förr.
Ok, kanske misslyckas jag även denna gång men då får jag helt enkelt försöka igen och igen tills jag får en snabb inblick i hur det skulle kännas att vara på rätt väg. Tror och hoppas att jag då inte kommer kunna motså den känslan och därmed sträva vidare.

Fortsättning följer om mina framsteg/bakslag.

Höst

Jag har höst inom mig.
Känner mig alldeles sorgsen och tom.
Tom utan den där lilla som jag så längtar efter.

Hur ska jag orka.
Vad ska jag tänka.
Vad gör jag.
Vad går att göra.

Varför tar jag inte mig själv i kragen.
Klumpen är stor nu.
Obehaglig.
Smärtsam.
Ensam.

barn...

Tiden efter

Har nu gått 4 veckor sedan jag gift mig.
Vi bytte inga namn. Vilket tydligen är lite konstigt. Upplever det som att jag får försvara det rätt ofta på jobbet att vi valde att fortsätta heta som vi hetat hela våra liv. Varför är det så konstigt?
Att jag vill fortsätta heta mitt namn och att min man vill fortsätta heta sitt.

Vi är väl inte mindre gifta för det?

Bröllopet var helt galet underbart, jag kände mig så älskad och uppskattad. Att alla var där för vår skull. En magnifik känsla. Så fort det tog slut tyvärr. Och förhoppningsvis kommer jag aldrig uppleva känslan igen, i varje fall inte under dessa förutsättningar.

Mina vänner och min familj samlade, vilken eufori!

bröllop

Jag ska tydligen gifta mig...hur skumt är inte det. Jag ska gifta mig...
Talade med en vän igår som jag inte talat med på dryga 8 månader. Jag kunde höra på henne att det är alldeles totalt besynnerligt att jag ska gifta mig. Eller när min äldsta vän började skratta högt åt att hon skulle skriva i sin almanacka att "Linda gifter sig". Tror och vet att hon inte menade det sårande. Det är bara så konstigt.

En annan aspekt av hela detta med att gifta sig är ju efternamnet. Vad ska vi heta?
Vill jag byta namn...tror inte det...
Vill han byta namn...kanske...
Eller så byter man till något helt nytt...vad nu det skulle vara...

Återkommer när jag känner mig lite närmare en lösning.

tröttheten

Jag sitter på mitt jobb och känner mig trött. Att vara trött är så fasanfullt tråkigt. Allt blir tungt och svårt. Trots att man sover 10 timmar. Känner mammor som sover 4 timmar per natt som har mer energi och livslust än jag. Kan ju undra hur trög jag kommer bli om jag nu blir mamma någon gång i livet. Jag kommer helt klart vara en sån som sitter på parkbänken och inte den som kryper runt i sandlådan...kanske inte helt juste att just jag ska få barn då. Vill inte vara en sån mor som min egen var en gång. Jag vill vara delaktig. Fast barn lär jag nog inte få några egna i alla fall så kommer nog inte få chansen att undvika att bli som min mamma.

Ska jobba nu...trött...

Lagom ledsen..

Satt idag på bussen till jobbet och hade en inre syn. Synen bestod av min egen dödsdom i form av cancer och hur det skulle förändra mitt liv. Jag vet att jag är besynnerlig och knasig men satt där på bussen med tårar i ögonen och tänkte på alla de fina brev jag skulle skriva till dem jag älskar innan jag dog. SJUKT!! Men på ett sånt där absurt självupptaget sätt väldigt skönt. Renande på något sätt, kanske måste gå igenom detta efter allt som hänt. Känna att någon kommer att sörja mig om jag skulle dö.

Eller så är det bara patetiskt.

Sorgen kommer liksom smygande nu. Som en väsande orm slingrar den sig upp längst mina ådror. Inte har jag det bra i mitt inre inte. Jag behöver något men vet inte vad....

Måste jobba på, inte släppa taget. Vill helst vara hemma, läsandes, vilandes och tv-tittandes. Men det löser ju heller inga av mina problem. Kanske idag bara är en usel och rutten dag, kanske kommer jag må SÅÅÅÅ mycket bättre imorgon....eller inte...